Wednesday, December 7, 2011
Några månader senare...
Friday, July 29, 2011
På svenskt vatten
Tuesday, July 26, 2011
Världens snabbaste båt
Sunday, July 24, 2011
Krabban är uppäten
Saturday, July 23, 2011
Dyster väntan
Vi ligger kvar i denna övergivna före detta sillhuvudstad och väntar på att vinden skall lugna sig något så vi kan dra ut på Nordsjön. Det ser nu ut som att vi skall kunna gå sent på söndag kväll eller tidigt på måndag morgon och att vi får en fin halvvind eller slör de första dygnen. Totalt har vi 580 sjömil ner till Höganäs vilket gör att vi bör vara hemma på fredag eller lördag. Idag har vi gjort förberedelser inför seglingen och bland annat försökt täta ett par läckor (främst vår älskade skotskena) så att hemseglingen blir trevligare. I övrigt sitter vi i båten och tar det lugnt. Händelserna i Norge ligger som ett dystert täcke över oss. /Erik
Thursday, July 21, 2011
Kylskåpskyla
Wednesday, July 20, 2011
Pentland Firth
Monday, July 18, 2011
Sunday, July 17, 2011
Hippies på Orkney
ögrupp norr om det skotska fastlandet. Men hippies var just vad vi
sprang in i och dessutom ett par musikaliska sådana.
Rundningen av Cape Wrath (lätt det coolaste udd-namnet för övrigt)
gick galant och inseglingen i malströmmarna utanför Stromness likaså,
även om det var lite läskigt. Havet liksom kokar kring båten, man har
tre-fyra knops medström och här och där ser man små virvlar i vattnet.
Vi hade en liknande upplevelse för någon vecka sedan i Kyle Rhea så nu
var vi inte lika spända, men det var ändå fint att på fredagsmorgonen
glida in till fingerpontonerna i Stromness hamn efter
tjugotretimmarsseglatsen från Stornoway. Först en kort promenad på
stadens enda gata för att undersöka pub- och nöjesutbudet sedan några
timmars välbehövlig sömn i förpiken. Lakanen är nästan nytvättade
fortfarande och lyxkänslan av att sova i en ickefuktig säng är total.
Vi har lokaliserat den största läckan till skotskenan på babordssidan.
Det positiva är att vi har hittat läckan, det negativa är att det inte
finns så mycket att göra åt den. Fuktens fjärde offer efter en kamera,
en mobiltelefon och en plotter, blev… wait for it… kylskåpet! Men det
gör inte så mycket, varm mat är ju trots allt godare än kall och det
är sällan man längtar efter någonting riktigt svalt och friskt i det
här landet.
Efter sömn blev det tur till "Royal Hotel" i Stromness. Det är oklart
vilka kungligheter som brukade bo där, kanske någon gammal
vikingahövding. Nu var hotellet hur som helst stället där det händer i
denna underbara lilla by och det var alltså här vi hittade ett par
dussin folkmusikspelande Orkneyhippies. Varje vecka släpar de sig till
hotellet (eller kör dit i sina folkvagnsbussar) och ställer till med
stor fest. Med fioler, gitarrer, keyboards, elmandoliner, fyrsträngade
banjos och en massa sång bjöd de sig själva och oss på en fantastisk
fin kväll. En öldrickande och skäggig shantiekvartett från någon annan
skotsk ö var här och visade att a capella och råbarkad sjöbuse är en
förvånansvärt gångbar kombination.
Orkney är ett sjujäkla ställe i all sin karghet och på något sätt har
folket här själva lyckats skaffa allt de behöver i form av ypperlig
rökig cheddarost, ko & getmjölk, fisk & skaldjur, öl, havrekex,
whiskey och musik. Kommer vi någonsin kunna slita oss härifrån? /Erik
Thursday, July 14, 2011
Mot Orkney
besök på öns västsida. Där fanns en lång vit sandstrand där vi njöt av
den sista dagen med sol på ett bra tag framöver. När vi kom tillbaks
till Stornoway hade Martin, Mirjam och en kompis till dem anlänt.
Martin och Mirjam seglade Ranja, som är några centimeter kortare än
Cantare, till Västindien samtidigt som oss. Det var riktigt kul att
träffa dem igen. Medan vi satt i sittbrunnen och drack varsin öl kom
våra båtgrannar förbi och frågade om vi ville ha tre fiskar som de
precis fångat. Självklart tackade vi ja. Vi grillade fisken och sedan
övernattade våra besökare i Cantare så det var riktigt varmt och skönt
i natt. Nu efter en frukost i sittbrunnen är det dags för oss att
segla mot Orkney och Stromness. Egentligen hade vi tänkt stanna här
längre för att kunna umgås mer med Martin och Mirjam, men när man är
seglare så måste vinden bestämma. Vinden säger att nu har vi nästan
ett dygn på oss att segla de 111 sjömilen innan det blir motvind igen.
Bäst att skynda. /Kaptenen
Tuesday, July 12, 2011
Way out west
Det är ju lätt att tro att det skulle vara helt dött här ute på Yttre Hebriderna. Eftersom det från vår synvinkel ligger på vägen till Orkneyöarna såg det ut som ett bra ställe att mellanlanda på och det enda vi visste om ön innan vi kom hit var att folk var otroligt religiösa, att de fortfarande pratade gaeliska i stor utsträckning och att livet här skall vara väldigt lugnt. Vi hade hört ett skämt om att en spansk och en gaelisk språkforskare hade diskuterat det spanska uttrycket och förhållningssättet mañana, att man inte skall stressa utan göra vad som nu skall göras i morgon istället. Spanjoren skall ha undrat om det fanns något liknande uttryck på gaeliska och fått svaret att nej, några så stressiga ord har vi inte på vårt språk. Med den skrönan i minnet blev vi lite förvånade när vi kom hit. Tydligen har vi lyckats pricka in årets mest intensiva dagar här på öarna. Idag börjar en segelfestival med kappseglingar, som det i efterhand visade sig att britten vi tävlade mot skulle ställa upp i, så vi skäms inte för att vi förlorade mot honom. I morgon kommer ett helt gäng segelskepp hit som ett av stoppen i något slags tall ships race. För att toppa det hela drar en stor keltisk musikfestival (Heb Celt Fest) igång framför slottet precis jämte vår hamn på torsdag. Dessutom skall två schweiziska seglarvänner till Maria komma och hälsa på. Full rulle. /Erik
Sunday, July 10, 2011
Vän med vinden
Friday, July 8, 2011
Havet!
alla former av lochar (skotskt samlingsnamn för sjöar, sund och
fjordar) de två senaste veckorna fick vi äntligen se öar och
horisonten igen. Nu behöver man inte bry sig så mycket om tidvattnet
längre utan kan segla vilka tider på dygnet som helst. Annat var det
på väg ut från Fort William, då vi först lyckades åka med tidvattnet
ut till Oban-trakten, för att precis på lågvatten gira styrbord och
följa med tidvattnet upp igen i Sound of Mull. På så sätt fick vi tio
timmars medström, det var härligt.
Men nu har vi alltså lämnat Mull och börjat segla norrut. Första
stoppet blev den lilla ön Eigg. De sjuttio invånarna här köpte loss
sin ö för ett par år sedan och är på god väg till att bli helt
självförsörjande. De har byggt ett eget elnät som de helt och hållet
försörjer med förnybar energi från ön genom vatten-, vind- och
solkraft. Man odlar egen mat och har massa kor och får. När vi kom i
land med gummibåten igår kväll kom ett par barn fram och frågade
nyfiket vad vi var för några. Först trodde de att vi var
bergsklättrare, de har nämligen ett ganska spektakulärt berg på ön.
Men det var vi ju inte. Sen undrade de om vi kom från Dundee, men det
gjorde vi ju inte heller. Undrar om Dundee står för allting som är
långt bort för folk som bor här.
Idag hyrde vi cyklar och cyklade till andra sidan ön. Själva
uthyrningen var egentligen stängd men hon som jobbade i öns affär
öppnade bara det olåsta cykelskjulet och sa att vi kunde ta det vi
behövde. Betala kunde vi göra när vi kom tillbaka igen, det var inte
så noga. De har en ganska avslappnad inställning här på ön. Eftersom
det bara finns en väg på ön så cyklade vi iväg på den till andra sidan
ön. Där fanns en strand med sand som sjöng och knarrade när man gick
på den. Mycket märkligt och förvånansvärt underhållande. Vi gick runt
i solskenet och gjorde läten i sanden i flera timmar innan vi började
cykla hem igen på den enda vägen. Mitt på ön bodde en trevlig dam som
sålde hemmagjord glass, som dessutom visade vara världens godaste. I
alla fall smakade det så. Den trevliga damen passade också på att
bjuda in oss till keltisk musikkväll.
På denna spännande ö finns också en grotta som på gaeliska heter Uamh
Fraing, eller massakergrottan. Namnet har grottan tragiskt nog fått av
just den anledning man kan tro. När MacLeodsklanen från grannön Isle
of Skye var på plundringståg på Eigg år 1577 hade så gott som alla öns
invånare sökt skydd i grottan. De upptäcktes av angriparna som tände
eldar i grottans öppning så att samtliga fyrahundra män, kvinnor och
barn där inne dog av syrebrist. Är det vikingarnas plundringar ett par
hundra år tidigare som lärt ut denna oerhörda grymhet? Hur som helst
tog vi gummibåten till stranden nedanför grottan och kröp in med
pannlamporna på. Lättade insåg vi att ovan nämnda händelse inte lämnat
några spår, men det är ändra spännande att gå de kanske femtio
metrarna in i den kolsvarta grottan.
Denna perfekta dag skall nu avslutas på öns enda restaurang / café /
affär / cykeluthyrning med en trerätters middag lagad på råvaror från
ön innan vi tar oss upp mot musikkväll på öns bygdegård. /Erik
Thursday, July 7, 2011
Så stor är tomaten
Wednesday, July 6, 2011
Varför lutar det?
Tuesday, July 5, 2011
Semester från semestern
Vi hade hört mycket bra saker om Glasgow och var riktigt laddade inför besöket. En före detta blomstrande handelsstad som blev till en avstannad industristad som istället för att lägga sig ner och självdö när det inte gick att hålla på med stål och textil längre insåg att det här med kultur kanske kunde vara någonting. Så man började bjuda världen på både arkitekter och konstnärer och (framför allt) rockmusik. Detta blandat med skottarnas härliga inställning till pubar gör en stad där man kan njuta av museum på dagarna för att sedan äta och dricka gott på kvällarna till bra musik, en möjlighet som vi tog till vara på. Efter en lång kväll ute var det dessutom skönt att efter tre veckor på halvfuktig skumgummidyna få sova i en riktig och torr säng.
På tåget "hem" igen fick vi nys om att en glad Volvoarbetare plus tre vänner var ute på pre-festival-whiskey-roadtrip och precis hunnit tillbaka till fastlandet efter besök på Islays sju-åtta destillerier, och med en bil fylld av rökig dricka kom de och mötte oss i Fort William. Det visade sig att deras Bed & Breakfast låg hundra meter från Cantare så vi åkte dit istället. Det var skönt med lite besökare och besökarna erkände efter ett tag att de hade förväntat sig ett av två möjliga scenarier. Det första var att jag och Maria hade förvandlats till något slags introvert par som tappat den sociala förmågan efter för lång tid i isolering. Scenario två var att vi törstande efter ny social stimulans glatt skulle ta emot besökarna. Lättade insåg både de och vi att fallet var det senare.
Tillbaka i båten från vår lilla utflykt känns det som att resan nu börjat på riktigt. Vi har slussat ut i havet, på väg mot de västra öarna. Väderprognosen ser lovande ut (alltså regn såklart, men ingen ihållande motvind över 15 m/s) och vi är nu på väg ut till ön Mull och seglarmeckat Tobermory. /Erik
Sunday, July 3, 2011
Världens högsta berg
bestigas i fredags. Vi hade förberett oss redan dagen innan, hämtat
informationsmaterial på turistkontoret i Fort William och lagt fram
bergsbestigarkläder. Tidigt på dagen skulle det börjas, men vad som är
tidigt är såklart en definitionsfråga. Erik gav med sig och följde min
dygnsrytm, vid detta laget har han hunnit inse vilket morgonhumör jag
har, alltså ställde vi väckarklockan på åtta. Vi började med att ta
bussen in till Fort William för att proviantera, för att hålla
motivationen uppe under dagen var socker tillåtet så vi handlade
choklad, kex, fruktbars, bananer, äpplen, jos, baguette och ost.
Ungefär samtidigt som vi anlände med buss till informationscentret vid
bergets fot tittade solen fram mellan de allt glesare molnen. Vi köpte
oss en karta och började gå. Jag kan erkänna att redan under den
första halvtimmen kändes det jobbigt. Jag pustade och frustade, delvis
på grund av allt pollen som for runt i luften men framför allt för att
det lutade uppåt och vägen var allt annat än jämn. Det var stora
stenar, små stenar, grus och gräs i en lagom osystematisk blandning,
vilket gjorde det svårt att hitta någon rytm. Solen sken allt oftare
på oss där vi gick i våra ullunderställ, svetten började rinna. Men
trots det så gick den första timmen fort, snart var det dags för en
matpaus. När vi vilat en liten stund kändes det genast lättare.
Utsikten hade vid detta laget hunnit bli riktigt vacker, för att se
den behövde vi dock stå still, det var nämligen lätt att snubbla om
man inte koncentrerade sig på var man skulle sätta fötterna. Ibland
mötte vi människor som var på väg ner, de hälsade glatt och nästan
skuttade fram. Jag förstod inte hur det var möjligt.
Efter en och en halv timme blev stigen jämnare, en liten sjö glittrade
på vår vänstra sida och långt nedanför oss kunde vi se inloppet till
kanalen och den stora motorbåten som slussat ner kvällen innan.
Plötsligt var vi framme vid den delen av stigen som kallas pony track,
en sicksackande väg som byggdes på 1800-talet för att ponnys skulle
kunna bära upp förnödenheter till observatoriet som var bemannad
dygnet runt mellan 1883 och 1904. Då kändes jag mig lite lugnare, hade
jag tagit mig så långt så skulle jag väl orka den sista biten också.
Nio svängar senare trodde jag att vi var uppe och att den sista biten
skulle vara en promenadstig till toppmarkeringen. Så var det inte
riktigt. Där uppe fanns inget annat än sten i olika storlekar och lite
snö. Solen kom inte längre igenom molnen vilket gjorde det kyligt och
lite fuktigt. Svetten blev snabbt kall. Tillslut hade vi staplat oss
den sista biten upp och kunde njuta av den magnifika utsikten. På
toppen råder subarktiskt klimat, det innebär att det kan snöa vilken
dag som helst på året. Dessutom är toppen inbäddad i moln nio dagar av
tio. För en gångs skulle hade vi alltså riktig tur med vädret. Vi
kunde se de lägre bergen omkring oss, den branta sluttningen på
nordsidan av Ben Nevis, sundet som leder till kanalen, öarna utanför
och havet. Till och med en liten bit av horisonten kunde vi se.
Mössorna plockades fram innan vi högg in på baguetten och osten.
Kylan gjorde att vi påbörjade vår färd nedåt redan efter en halvtimme.
Vilken skillnad det var, som att falla av från en hård kryss och bara
glida med vinden. Med ett leende på läpparna hälsade jag hurtigt på
dem vi mötte. Där det låg stenar i lagom storlek kunde vi hoppa fram,
det blev som en lek där det gällde att ta sig fram lätt och smidigt.
Molnen hade blivit tätare men det var fortfarande ljummet i luften.
Några chokladpauser senare närmade vi oss dalen. Benen darrade när jag
tvekade eller kom av mig. Vi tog det lite lugnare för att inte skada
oss. Sju timmar efter vår avfärd var vi tillbaks på
informationscentret. Då var vi nöjda med oss själva. 1344 meter, så
högt är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg.
Två dagar senare, jag kan snart gå normalt igen, fast inte i trappor
eller sluttningar. /Maria
Saturday, July 2, 2011
Caledonian Canal
Skottlands västkust kan man ta Caledonian Canal. Det är en kanal som
går från Inverness i öst till Fort William i väst och går genom ett
par tre stora sjöar där Loch Ness förmodligen är den mest kända. Om
man har bråttom eller en stor motor kan man gå hela vägen på två och
en halv dag men då hinner man inte titta på alla borgar och fina
städer på vägen. Därför har vi valt att ta det ganska lugnt och vår
plan är att maximera utnyttjandet av gratis kajplats till de sju
nätter som är högsta tillåtna.
Efter Nordsjön hade vi en skön dag i Inverness då vi kunde torka upp
litegrann. Kupévärmaren gick för fullt och efter ett dygn var båten i
beboeligt skick med landmått mätt, med havsmått mätt var statusen
ganska god redan från början. Under tiden båten torkade skuttade vi
runt i Inverness och köpte saker vi saknat och färsk mat. Vi fick gott
sällskap av en hel drös med norrmän som var på väg hem från Karibien.
Några hade följt Marias blogg under förra året och kom fram och
hälsade på kändisen. De var skönt avslappnade, hela familjer med
brunbrända och lugna norrmän som höll på att mentalt förbereda sig för
det riktiga livet där hemma. De var redan inställda på att första året
skulle bli hemskt konstigt.
Norrmännen åkte efter ett par dagar och så också vi, de ut på Nordsjön
och vi upp mot Loch Ness. Slussandet gick galant och motvinden kom som
på beställning. Vi har det väldigt lätt navigationsmässigt; vi åker
alltid åt det håller som pilen i masten pekar. Loch Ness var som
vilken sjö som helst, förutom att den kanske är lite djupare och har
lite brantare kanter än en standardsjö. Lonely Planet tipsade oss om
ruinerna av Urqhuart Castle så vi lade till vid en liten hamn och
började promenera dit. På sjökortet såg det ut att vara en kort
promenad men det var det inte och när vi efter en och en halv timme
kommit dit, klockan 17.16, upptäckte vi att sista tiden att bli
insläppt var 17.15. Vi stod utanför den låste glasdörren och vinkade
till personalen där inne, men icke. Det finns alltså nitiska personer
även i Skottland, för den som undrade, och vi hade inget annat val än
att promenera samma enochenhalvtimmesväg hem igen. Men det var en fin
promenad och vi fick en god middag i en solig sittbrunn när vi kom
tillbaka till båten.
Den fortsatta kanalfärden gick galant, förutom en trasig svängbro som
uppehöll oss ett par timmar, och nu har vi snart kommit igenom alla de
29 slussarna. Vi ligger i Banavie som är den näst sista lilla byn
innan havet. De har en tågstation här från vilken man kan åka till
Fort William på åtta minuter och till Glasgow på fyra timmar. Igår och
idag testade vi det förstnämnda och tidigt i morgon skall vi testa det
andra då vi lämnar Cantare ensam en natt för att se hur Glasgows
nattliv ter sig en lördagskväll i Juli! /Erik
Thursday, June 30, 2011
Bilder
Wednesday, June 29, 2011
Nordsjön
Vi hann aldrig riktigt med att fiska, på midsommar fick det bli matjessill och nypotatis. Andra året i rad som jag firar midsommar på Nordsjön. Efter tre dygn till havs började vi äntligen få våra sjöben men då närmade vi oss land. Vinden vände precis som planerat till syd tidigt i lördags morse och vi började gå in mot Inverness. Under min morgonvakt såg jag ett utblås från en val och förvånades när det visade sig att det inte var en hägring utan faktiskt en riktig levande val. Hela ryggen fick jag se innan den dök. Erik däremot saknar mina tränade atlantögon och såg varken val eller delfin. När vi rundat udden till inloppet mojnade vinden. Storseglet beslogs och gästflaggan hissades. Ankomsten var nära när jag gick till kojs för några sista timmars sömn. Men, efter en timme eller två ropade Erik upp mig. Cantare stampade och krängde, det hade blåst upp igen när jag sov, naturligtvis från sydväst dit vi var på väg. Med vår lilla motor går det inte att gå mot sjö och vind på 12 m/s, så det var dags att kryssa eller möjligtvis ankra och vänta ut vinden. Vi bestämde oss för att kämpa vidare för att kanske hinna med tidvattenfönstret på söndagsmorgonen. Det lyckades, precis när det började regna igen slussade vi upp på kanalen. En övertrevlig skotte, dyblöt av regnet, tog emot oss. Trots att han växt upp i byn hade han själv problem med att uttala namnet på slussen, Clachnaharry. Efter en andra sluss var vi framme vid Seaport Marina där vi förtöjde exakt fyra dygn efter vår avfärd från Mandal. Champagnen var god. /Maria