bestigas i fredags. Vi hade förberett oss redan dagen innan, hämtat
informationsmaterial på turistkontoret i Fort William och lagt fram
bergsbestigarkläder. Tidigt på dagen skulle det börjas, men vad som är
tidigt är såklart en definitionsfråga. Erik gav med sig och följde min
dygnsrytm, vid detta laget har han hunnit inse vilket morgonhumör jag
har, alltså ställde vi väckarklockan på åtta. Vi började med att ta
bussen in till Fort William för att proviantera, för att hålla
motivationen uppe under dagen var socker tillåtet så vi handlade
choklad, kex, fruktbars, bananer, äpplen, jos, baguette och ost.
Ungefär samtidigt som vi anlände med buss till informationscentret vid
bergets fot tittade solen fram mellan de allt glesare molnen. Vi köpte
oss en karta och började gå. Jag kan erkänna att redan under den
första halvtimmen kändes det jobbigt. Jag pustade och frustade, delvis
på grund av allt pollen som for runt i luften men framför allt för att
det lutade uppåt och vägen var allt annat än jämn. Det var stora
stenar, små stenar, grus och gräs i en lagom osystematisk blandning,
vilket gjorde det svårt att hitta någon rytm. Solen sken allt oftare
på oss där vi gick i våra ullunderställ, svetten började rinna. Men
trots det så gick den första timmen fort, snart var det dags för en
matpaus. När vi vilat en liten stund kändes det genast lättare.
Utsikten hade vid detta laget hunnit bli riktigt vacker, för att se
den behövde vi dock stå still, det var nämligen lätt att snubbla om
man inte koncentrerade sig på var man skulle sätta fötterna. Ibland
mötte vi människor som var på väg ner, de hälsade glatt och nästan
skuttade fram. Jag förstod inte hur det var möjligt.
Efter en och en halv timme blev stigen jämnare, en liten sjö glittrade
på vår vänstra sida och långt nedanför oss kunde vi se inloppet till
kanalen och den stora motorbåten som slussat ner kvällen innan.
Plötsligt var vi framme vid den delen av stigen som kallas pony track,
en sicksackande väg som byggdes på 1800-talet för att ponnys skulle
kunna bära upp förnödenheter till observatoriet som var bemannad
dygnet runt mellan 1883 och 1904. Då kändes jag mig lite lugnare, hade
jag tagit mig så långt så skulle jag väl orka den sista biten också.
Nio svängar senare trodde jag att vi var uppe och att den sista biten
skulle vara en promenadstig till toppmarkeringen. Så var det inte
riktigt. Där uppe fanns inget annat än sten i olika storlekar och lite
snö. Solen kom inte längre igenom molnen vilket gjorde det kyligt och
lite fuktigt. Svetten blev snabbt kall. Tillslut hade vi staplat oss
den sista biten upp och kunde njuta av den magnifika utsikten. På
toppen råder subarktiskt klimat, det innebär att det kan snöa vilken
dag som helst på året. Dessutom är toppen inbäddad i moln nio dagar av
tio. För en gångs skulle hade vi alltså riktig tur med vädret. Vi
kunde se de lägre bergen omkring oss, den branta sluttningen på
nordsidan av Ben Nevis, sundet som leder till kanalen, öarna utanför
och havet. Till och med en liten bit av horisonten kunde vi se.
Mössorna plockades fram innan vi högg in på baguetten och osten.
Kylan gjorde att vi påbörjade vår färd nedåt redan efter en halvtimme.
Vilken skillnad det var, som att falla av från en hård kryss och bara
glida med vinden. Med ett leende på läpparna hälsade jag hurtigt på
dem vi mötte. Där det låg stenar i lagom storlek kunde vi hoppa fram,
det blev som en lek där det gällde att ta sig fram lätt och smidigt.
Molnen hade blivit tätare men det var fortfarande ljummet i luften.
Några chokladpauser senare närmade vi oss dalen. Benen darrade när jag
tvekade eller kom av mig. Vi tog det lite lugnare för att inte skada
oss. Sju timmar efter vår avfärd var vi tillbaks på
informationscentret. Då var vi nöjda med oss själva. 1344 meter, så
högt är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg.
Två dagar senare, jag kan snart gå normalt igen, fast inte i trappor
eller sluttningar. /Maria
No comments:
Post a Comment