Nordsjön

När vi lämnade Mandal efter de goda marmeladmackorna låg havet spegelblankt. Inte förrän på eftermiddagen fick vi tillräckligt med vind för att kunna segla. Regnmolnen gled förbi på alla sidor, ibland även över oss. Men jag stoppade in värmepåsar i vantarna och drog på mig flytoverallen, så det gjorde inte så mycket. Under natten vred vinden först till nord och sedan nordväst, vi kunde inte riktigt gå rakt mot Inverness. Enligt plottern var vi snarare på väg till Edinburgh, inte ens det gjorde så mycket. Vi visste nämligen att det skulle komma sydlig vind under lördagen som skulle blåsa oss rätt igen. Fyra timmar vakt, fyra timmar ledigt, så var det tänkt. Riktigt så funkade det dock inte. Vinden bråkade, vatten läckte in och oljeplattformar stod i vår väg. När jag väl fått av mig alla lager kläder, svept täcket utan påslakan (det blev för fuktigt med bomull) runt mig och dragit ner mössan så långt det gick låg jag på helspänn i väntan på att bli uppropad. Ljuden var dessutom inte lika bekanta som förr. Trots det lyckades jag få några timmars sömn här och där, värre var det för Erik som nästan inte sov alls. Förutom dessa små otrevligheter och den bitande kylan på nattvakterna så var det fantastiskt att segla lite längre igen. Att sitta på akterkanten och filosofera medan Monitor styr är oöverträffbart. Det lugn som då infinner sig finns ingen annanstans och alla världens hamnar känns nära.

Vi hann aldrig riktigt med att fiska, på midsommar fick det bli matjessill och nypotatis. Andra året i rad som jag firar midsommar på Nordsjön. Efter tre dygn till havs började vi äntligen få våra sjöben men då närmade vi oss land. Vinden vände precis som planerat till syd tidigt i lördags morse och vi började gå in mot Inverness. Under min morgonvakt såg jag ett utblås från en val och förvånades när det visade sig att det inte var en hägring utan faktiskt en riktig levande val. Hela ryggen fick jag se innan den dök. Erik däremot saknar mina tränade atlantögon och såg varken val eller delfin. När vi rundat udden till inloppet mojnade vinden. Storseglet beslogs och gästflaggan hissades. Ankomsten var nära när jag gick till kojs för några sista timmars sömn. Men, efter en timme eller två ropade Erik upp mig. Cantare stampade och krängde, det hade blåst upp igen när jag sov, naturligtvis från sydväst dit vi var på väg. Med vår lilla motor går det inte att gå mot sjö och vind på 12 m/s, så det var dags att kryssa eller möjligtvis ankra och vänta ut vinden. Vi bestämde oss för att kämpa vidare för att kanske hinna med tidvattenfönstret på söndagsmorgonen. Det lyckades, precis när det började regna igen slussade vi upp på kanalen. En övertrevlig skotte, dyblöt av regnet, tog emot oss. Trots att han växt upp i byn hade han själv problem med att uttala namnet på slussen, Clachnaharry. Efter en andra sluss var vi framme vid Seaport Marina där vi förtöjde exakt fyra dygn efter vår avfärd från Mandal. Champagnen var god. /Maria