Cantare

Boken

2012-02-20T07:56:00.001-08:00

Nu är den här! I dag när jag kom hem till lägenheten låg det ett paket på golvet. Jag öppnade det innan jag tagit av mig jackan och i fanns min första egna självskrivna bok. Gabriella min redaktör på Norstedts skickade den till mig i fredags så jag visste att den var på väg. Det känns konstigt att se den i färdig form. Nu lever den på sätt och vis sitt eget liv, jag kan inte längre påverka den. Men även om det är med skräckblandad förtjusning så ser jag nu fram emot att någon ska läsa den. Förhoppningsvis med nöje. Igår tittade jag på alla våra Cantare-filmer och blev väldigt seglingssugen, tur att det snart är vår! / Kapten Ingerup

Lokaltidningen - Ängelholm

2012-02-06T07:28:00.000-08:00

Nu närmar sig bokutgivningen med stormsteg och jag börjar bli riktigt nervös. För någon vecka sen blev jag uppringd av samma journalist som intervjuade oss inför resan efter att hon läst om min kommande bok. Artikeln går att läsa på lokaltidningen.se. Snart är det dags att börja vårrusta! /Maria

Några månader senare...

2011-12-07T11:22:00.000-08:00

Om vi mot förmodan skulle ha några läsare kvar kommer här en uppdatering.

Sen sist har det hänt en hel del. Vad vi inte skrev på bloggen eftersom vi först ville berätta det för de närmsta var att Erik friade till mig på Norsjön. Det var under den första lite varmare dagen när delfinerna lekte runt båten och jag vågat mig ut i underställ. Efter sju underbara men kalla veckor på Cantare kändes det helt rätt. Nästan direkt började vi planera för bröllopet. Någonstans i närheten av havet skulle det ske, det var vi överens om. När vi närmade oss Skåne möttes vi av Kullens fyr och det var just där som vi gifte oss för lite mer än en månad sen, den 5 november. Samtidigt som vi planerade bröllop har jobbet med den kommande boken pågått. Manuset har granskats av min redaktör och är nu på korrekturläsning. För tillfället är det omslaget som bearbetas. Men redan nu kan man få en glimt av boken (som dock inte kommer se exakt likadan ut) på t.ex. Bokus. Riktigt häftigt! I slutet av februari går det att ta på den för den som vill. Jag längtar. / Kapten Ingerup

På svenskt vatten

2011-07-29T05:13:00.001-07:00

Vår tur med väder och vind fortsätter. Vi lämnade Skottland i måndags morse och nu efter bara lite mer är fyra dygn passerar vi Kullen. Tre timmars plattläns kvar av den här seglingsturen och humöret är på topp. Den typen och värme och sol vi mötts av sedan vi kom tillbaka till Skandinavien hade vi glömt, vi trodde inte att sommar var mer är regn och kyla. Nu njuter vi av att för första gången kunna ta av oss underställen ute till havs. De sju veckorna vi har vart borta har vart härliga men nu är det skönt att snart vara hemma igen!

Världens snabbaste båt

2011-07-26T04:16:00.001-07:00

Så känns det i alla fall nu när vi efter ett dygn snittat sex knop på väg över Nordsjön. Vi fick precis 'Välkommen till Norge'-sms här mitt ute på havet, det verkar som att norrmännen vart trevliga nog att sätta upp en mobiltelefonmast på någon av oljeplattformarna vi seglar förbi. Just precis nu är båten omringad av lekande delfiner, det är ganska varmt, vinden är fortsatt bra och vi har druckit kaffe. Kan en segling bli bättre? /Erik

Krabban är uppäten

2011-07-24T12:05:00.000-07:00

Fruktnäten är fyllda, vi har lagat en gryta som är redo för uppvärmning, vattentanken är full, rutten är inlagd i gps:en, vi har börjat packa ihop våra kläder och tomaten börjar bli för stor för sin bringare. I morgon seglar vi hemåt! /Maria

Dyster väntan

2011-07-23T10:03:00.001-07:00

Vi ligger kvar i denna övergivna före detta sillhuvudstad och väntar på att vinden skall lugna sig något så vi kan dra ut på Nordsjön. Det ser nu ut som att vi skall kunna gå sent på söndag kväll eller tidigt på måndag morgon och att vi får en fin halvvind eller slör de första dygnen. Totalt har vi 580 sjömil ner till Höganäs vilket gör att vi bör vara hemma på fredag eller lördag. Idag har vi gjort förberedelser inför seglingen och bland annat försökt täta ett par läckor (främst vår älskade skotskena) så att hemseglingen blir trevligare. I övrigt sitter vi i båten och tar det lugnt. Händelserna i Norge ligger som ett dystert täcke över oss. /Erik

Kylskåpskyla

2011-07-21T11:36:00.001-07:00

Trots våra försök att laga kylskåpet fungerar det fortfarande inte, men det spelar egentligen inte så stor roll eftersom vi lever i ett jättekylskåp. Hela Skottland fungerar som ett kylskåp, speciellt de senaste dagarna har lämpat sig väl för förvaring av kylskåpsvaror utomhus. Igår morse när vi gick upp klockan kvart över sex för att ta oss genom Scapa Flow och Pentland Firth kändes det som nytt rekord i kyla på den här resan. Till och med Erik frös och satte på sig extra strumpor. Jag plockade fram mina värmepåsar som jag egentligen tänkt spara till nätterna på Nordsjön. Dessutom åt jag frivilligt för starkt chillikryddad soppa i hopp om att få tillbaks känseln i mina kalla tår. Tidvattenströmmarna på Scapa Flow var inte speciellt stora, men som Erik skrev kan strömmarna på Pentland Firth bli riktigt starka. Runt öar och grund uppstår bakströmmar och malströmmar som vi inte ville se på närmre håll, därför hade vi köpt oss en strömatlas över området och med hjälp av den hade vi planerat när vi skulle göra passagen. Det visade sig stämma bra, samtidigt som vi lämnade Orkney bakom oss fick vi sidström som var ungefär lika stor som den fart vi gjorde genom vattnet. Alltså åkte vi i en helt annan riktning än den vi styrde, även om det kändes märkligt gick allt enligt planen. Trots att det knappt blåste något uppförde sig vattenytan på ett skrämmande vis. Ibland såg det ut som om den bubblade och ibland blev den helt slät med små virvlar. När vi kommit halvvägs ändrade strömmen plötsligt riktning och blev den samma som vår kurs. Vi susade fram i 10 knop. Snart hade vi lämnat det beryktade sundet bakom oss och svängde söderut. Strömmen var fortfarande med oss så vi kom fram till Wick redan klockan 15. Namnet Wick kommer förresten från det nordiska ordet vik. Här har vi hunnit äta krabbklor och beställa hela krabbor till på lördag. Vi har gjort ett besök på Storbritannien bästa museum (enligt deras egen broschyr) och kollat in alla skräpbutiker i staden. Nu väntar vi bara på rätt väder för vår kommande Nordsjökorsning, det ser ut som om vi kanske kan segla hemåt på söndag. Men det där lågtrycket över Polen verkar lite oförutsägbart så vi får väl se. /Maria

Pentland Firth

2011-07-20T00:51:00.001-07:00

Nu ger vi oss ut i detta omskrivna sund. Det sägs vara Europas galnaste sjöled med rapporterade tidvattenströmmar på 16 knop. Vi tror på sådär sju knops medström för vår del på väg ner mot Wick. Vi bör vara framme i kväll.

Bilder

2011-07-18T07:59:00.000-07:00

Här finns det lite nya bilder.

Hippies på Orkney

2011-07-17T12:41:00.001-07:00

Det trodde man inte att man skulle hitta här ute, på denna lilla
ögrupp norr om det skotska fastlandet. Men hippies var just vad vi
sprang in i och dessutom ett par musikaliska sådana.

Rundningen av Cape Wrath (lätt det coolaste udd-namnet för övrigt)
gick galant och inseglingen i malströmmarna utanför Stromness likaså,
även om det var lite läskigt. Havet liksom kokar kring båten, man har
tre-fyra knops medström och här och där ser man små virvlar i vattnet.
Vi hade en liknande upplevelse för någon vecka sedan i Kyle Rhea så nu
var vi inte lika spända, men det var ändå fint att på fredagsmorgonen
glida in till fingerpontonerna i Stromness hamn efter
tjugotretimmarsseglatsen från Stornoway. Först en kort promenad på
stadens enda gata för att undersöka pub- och nöjesutbudet sedan några
timmars välbehövlig sömn i förpiken. Lakanen är nästan nytvättade
fortfarande och lyxkänslan av att sova i en ickefuktig säng är total.
Vi har lokaliserat den största läckan till skotskenan på babordssidan.
Det positiva är att vi har hittat läckan, det negativa är att det inte
finns så mycket att göra åt den. Fuktens fjärde offer efter en kamera,
en mobiltelefon och en plotter, blev… wait for it… kylskåpet! Men det
gör inte så mycket, varm mat är ju trots allt godare än kall och det
är sällan man längtar efter någonting riktigt svalt och friskt i det
här landet.

Efter sömn blev det tur till "Royal Hotel" i Stromness. Det är oklart
vilka kungligheter som brukade bo där, kanske någon gammal
vikingahövding. Nu var hotellet hur som helst stället där det händer i
denna underbara lilla by och det var alltså här vi hittade ett par
dussin folkmusikspelande Orkneyhippies. Varje vecka släpar de sig till
hotellet (eller kör dit i sina folkvagnsbussar) och ställer till med
stor fest. Med fioler, gitarrer, keyboards, elmandoliner, fyrsträngade
banjos och en massa sång bjöd de sig själva och oss på en fantastisk
fin kväll. En öldrickande och skäggig shantiekvartett från någon annan
skotsk ö var här och visade att a capella och råbarkad sjöbuse är en
förvånansvärt gångbar kombination.

Orkney är ett sjujäkla ställe i all sin karghet och på något sätt har
folket här själva lyckats skaffa allt de behöver i form av ypperlig
rökig cheddarost, ko & getmjölk, fisk & skaldjur, öl, havrekex,
whiskey och musik. Kommer vi någonsin kunna slita oss härifrån? /Erik

Mot Orkney

2011-07-14T02:28:00.001-07:00

Det har varit ett fantastiskt dygn, först gjorde Erik och jag ett
besök på öns västsida. Där fanns en lång vit sandstrand där vi njöt av
den sista dagen med sol på ett bra tag framöver. När vi kom tillbaks
till Stornoway hade Martin, Mirjam och en kompis till dem anlänt.
Martin och Mirjam seglade Ranja, som är några centimeter kortare än
Cantare, till Västindien samtidigt som oss. Det var riktigt kul att
träffa dem igen. Medan vi satt i sittbrunnen och drack varsin öl kom
våra båtgrannar förbi och frågade om vi ville ha tre fiskar som de
precis fångat. Självklart tackade vi ja. Vi grillade fisken och sedan
övernattade våra besökare i Cantare så det var riktigt varmt och skönt
i natt. Nu efter en frukost i sittbrunnen är det dags för oss att
segla mot Orkney och Stromness. Egentligen hade vi tänkt stanna här
längre för att kunna umgås mer med Martin och Mirjam, men när man är
seglare så måste vinden bestämma. Vinden säger att nu har vi nästan
ett dygn på oss att segla de 111 sjömilen innan det blir motvind igen.
Bäst att skynda. /Kaptenen

Way out west

2011-07-12T07:20:00.000-07:00

Ja vi är verkligen långt ute i väster nu, längre bort från Sverige kommer vi inte på den här resan. Under gårdagen kappseglade vi mot en brittisk ensamseglare från vår ponton i Gairloch, på fastlandet, ut mot Stornoway på de Yttre Hebriderna. Britten vann men till slut kom vi också fram och fick oss en välförtjänt komma-i-land-öl och en lång varm dusch. Det var ungefär en vecka sedan sist så det började bli dags. Det bor trots allt en hel del folk här och vi tänkte att det kunde vara trevligt att inte skrämma bort dem med vår stank.

Det är ju lätt att tro att det skulle vara helt dött här ute på Yttre Hebriderna. Eftersom det från vår synvinkel ligger på vägen till Orkneyöarna såg det ut som ett bra ställe att mellanlanda på och det enda vi visste om ön innan vi kom hit var att folk var otroligt religiösa, att de fortfarande pratade gaeliska i stor utsträckning och att livet här skall vara väldigt lugnt. Vi hade hört ett skämt om att en spansk och en gaelisk språkforskare hade diskuterat det spanska uttrycket och förhållningssättet mañana, att man inte skall stressa utan göra vad som nu skall göras i morgon istället. Spanjoren skall ha undrat om det fanns något liknande uttryck på gaeliska och fått svaret att nej, några så stressiga ord har vi inte på vårt språk. Med den skrönan i minnet blev vi lite förvånade när vi kom hit. Tydligen har vi lyckats pricka in årets mest intensiva dagar här på öarna. Idag börjar en segelfestival med kappseglingar, som det i efterhand visade sig att britten vi tävlade mot skulle ställa upp i, så vi skäms inte för att vi förlorade mot honom. I morgon kommer ett helt gäng segelskepp hit som ett av stoppen i något slags tall ships race. För att toppa det hela drar en stor keltisk musikfestival (Heb Celt Fest) igång framför slottet precis jämte vår hamn på torsdag. Dessutom skall två schweiziska seglarvänner till Maria komma och hälsa på. Full rulle. /Erik

Vän med vinden

2011-07-10T10:21:00.000-07:00

Nu går det undan, vinden har vart vår vän och när det inte är medvind är det ingen vind alls. På två dagar har vi tagit oss från den fantastiskt mysiga lilla ön Eigg till Gairloch som ligger en bra bit norrut på fastlandet. Detta sägs vara den sista civiliserade staden, norrut är det öde. I morgon blir vinden nordlig och vi hoppas på en fin halvvind västerut ut till Stornoway, de yttre Hebridernas största stad. Sjudagarsprognosen talar om mer högtryck och vi trivs alldeles utmärkt.

Här finns lite bilder från dagarna som gått.

/Erik

Havet!

2011-07-08T12:16:00.001-07:00

Äntligen är vi ute på det riktiga havet. Efter att ha farit runt på
alla former av lochar (skotskt samlingsnamn för sjöar, sund och
fjordar) de två senaste veckorna fick vi äntligen se öar och
horisonten igen. Nu behöver man inte bry sig så mycket om tidvattnet
längre utan kan segla vilka tider på dygnet som helst. Annat var det
på väg ut från Fort William, då vi först lyckades åka med tidvattnet
ut till Oban-trakten, för att precis på lågvatten gira styrbord och
följa med tidvattnet upp igen i Sound of Mull. På så sätt fick vi tio
timmars medström, det var härligt.

Men nu har vi alltså lämnat Mull och börjat segla norrut. Första
stoppet blev den lilla ön Eigg. De sjuttio invånarna här köpte loss
sin ö för ett par år sedan och är på god väg till att bli helt
självförsörjande. De har byggt ett eget elnät som de helt och hållet
försörjer med förnybar energi från ön genom vatten-, vind- och
solkraft. Man odlar egen mat och har massa kor och får. När vi kom i
land med gummibåten igår kväll kom ett par barn fram och frågade
nyfiket vad vi var för några. Först trodde de att vi var
bergsklättrare, de har nämligen ett ganska spektakulärt berg på ön.
Men det var vi ju inte. Sen undrade de om vi kom från Dundee, men det
gjorde vi ju inte heller. Undrar om Dundee står för allting som är
långt bort för folk som bor här.

Idag hyrde vi cyklar och cyklade till andra sidan ön. Själva
uthyrningen var egentligen stängd men hon som jobbade i öns affär
öppnade bara det olåsta cykelskjulet och sa att vi kunde ta det vi
behövde. Betala kunde vi göra när vi kom tillbaka igen, det var inte
så noga. De har en ganska avslappnad inställning här på ön. Eftersom
det bara finns en väg på ön så cyklade vi iväg på den till andra sidan
ön. Där fanns en strand med sand som sjöng och knarrade när man gick
på den. Mycket märkligt och förvånansvärt underhållande. Vi gick runt
i solskenet och gjorde läten i sanden i flera timmar innan vi började
cykla hem igen på den enda vägen. Mitt på ön bodde en trevlig dam som
sålde hemmagjord glass, som dessutom visade vara världens godaste. I
alla fall smakade det så. Den trevliga damen passade också på att
bjuda in oss till keltisk musikkväll.

På denna spännande ö finns också en grotta som på gaeliska heter Uamh
Fraing, eller massakergrottan. Namnet har grottan tragiskt nog fått av
just den anledning man kan tro. När MacLeodsklanen från grannön Isle
of Skye var på plundringståg på Eigg år 1577 hade så gott som alla öns
invånare sökt skydd i grottan. De upptäcktes av angriparna som tände
eldar i grottans öppning så att samtliga fyrahundra män, kvinnor och
barn där inne dog av syrebrist. Är det vikingarnas plundringar ett par
hundra år tidigare som lärt ut denna oerhörda grymhet? Hur som helst
tog vi gummibåten till stranden nedanför grottan och kröp in med
pannlamporna på. Lättade insåg vi att ovan nämnda händelse inte lämnat
några spår, men det är ändra spännande att gå de kanske femtio
metrarna in i den kolsvarta grottan.

Denna perfekta dag skall nu avslutas på öns enda restaurang / café /
affär / cykeluthyrning med en trerätters middag lagad på råvaror från
ön innan vi tar oss upp mot musikkväll på öns bygdegård. /Erik

Så stor är tomaten

2011-07-07T07:30:00.000-07:00

Här kommer en bild på tomaten som växer i snabb takt. Vi har även lagt upp lite andra bilder från vår tur till Glasgow och senaste dagarna, för att se dem klicka här.

Igår upptäckte vi att plottern slutat fungera. Det är inte första gången det händer, den var inne på lagning förra sommaren också. Varför tål inte båtsaker vatten? Det var tur att vi råkade befinna oss i Tobermory där det både finns en liten chandlery och gratis Wifi. Nu har vi köpt papperskort över Skottlands västkust och beställt en handhållen gps till Stornoway på yttre Hebriderna. Som ni kanske förstår har vi alltså bestämt oss för att gå norr om Skottland hem. Ikväll seglar vi vidare norrut till Isle of Eigg. /Maria

Varför lutar det?

2011-07-06T03:55:00.000-07:00

Två gånger frågade vi hamnfogden i Tobermory om det var tillräckligt djupt där vi låg, två gånger svarade hon att det inte skulle vara några problem. Enligt sjökortet och mina snabba uträkningar skulle det dock bli minimalt med vatten under kölen vid lågvatten. Kanske tycker skottarna att det är helt normalt att båten går ner på kölen och börjar luta 15 grader. Det var i varje fall vad som hände oss tidigt i morse. Jag vaknade av att vattenflaskan trillade i durken, när jag öppnade ögonen såg jag att vi lutade och skyndade mig ut till bordet för att rädda tomaten. En halvtimme senare var vattnet som lägst och vi gick till kojs igen, det fanns ändå inget vi kunde göra förrän vattnet kom tillbaks. Även om det hela var odramatiskt har vi bestämt oss för en omlokalisering idag. /Maria

Semester från semestern

2011-07-05T09:00:00.001-07:00

Eftersom segling inte alltid är det absolut snabbaste sättet att resa på och vi inte har helt obegränsat med tid så bestämde vi oss för att lämna Cantare uppe i slussarna vid Banavie och ta tåget ner till Glasgow. Det hade gått utmärkt att segla dit men det hade tagit oss tre dagar ner och sedan tre dagar upp igen och när tåget gick direkt från båt till stad på fyra timmar fick vi kapitulera för diesellokets tidseffektivitet.

Vi hade hört mycket bra saker om Glasgow och var riktigt laddade inför besöket. En före detta blomstrande handelsstad som blev till en avstannad industristad som istället för att lägga sig ner och självdö när det inte gick att hålla på med stål och textil längre insåg att det här med kultur kanske kunde vara någonting. Så man började bjuda världen på både arkitekter och konstnärer och (framför allt) rockmusik. Detta blandat med skottarnas härliga inställning till pubar gör en stad där man kan njuta av museum på dagarna för att sedan äta och dricka gott på kvällarna till bra musik, en möjlighet som vi tog till vara på. Efter en lång kväll ute var det dessutom skönt att efter tre veckor på halvfuktig skumgummidyna få sova i en riktig och torr säng.

På tåget "hem" igen fick vi nys om att en glad Volvoarbetare plus tre vänner var ute på pre-festival-whiskey-roadtrip och precis hunnit tillbaka till fastlandet efter besök på Islays sju-åtta destillerier, och med en bil fylld av rökig dricka kom de och mötte oss i Fort William. Det visade sig att deras Bed & Breakfast låg hundra meter från Cantare så vi åkte dit istället. Det var skönt med lite besökare och besökarna erkände efter ett tag att de hade förväntat sig ett av två möjliga scenarier. Det första var att jag och Maria hade förvandlats till något slags introvert par som tappat den sociala förmågan efter för lång tid i isolering. Scenario två var att vi törstande efter ny social stimulans glatt skulle ta emot besökarna. Lättade insåg både de och vi att fallet var det senare.

Tillbaka i båten från vår lilla utflykt känns det som att resan nu börjat på riktigt. Vi har slussat ut i havet, på väg mot de västra öarna. Väderprognosen ser lovande ut (alltså regn såklart, men ingen ihållande motvind över 15 m/s) och vi är nu på väg ut till ön Mull och seglarmeckat Tobermory. /Erik

Nu har vi lagt upp lite bilder från bergsbestigningen.

Världens högsta berg

2011-07-03T15:50:00.001-07:00

Ben Nevis, inte världens men Storbritanniens högsta berg, skulle
bestigas i fredags. Vi hade förberett oss redan dagen innan, hämtat
informationsmaterial på turistkontoret i Fort William och lagt fram
bergsbestigarkläder. Tidigt på dagen skulle det börjas, men vad som är
tidigt är såklart en definitionsfråga. Erik gav med sig och följde min
dygnsrytm, vid detta laget har han hunnit inse vilket morgonhumör jag
har, alltså ställde vi väckarklockan på åtta. Vi började med att ta
bussen in till Fort William för att proviantera, för att hålla
motivationen uppe under dagen var socker tillåtet så vi handlade
choklad, kex, fruktbars, bananer, äpplen, jos, baguette och ost.
Ungefär samtidigt som vi anlände med buss till informationscentret vid
bergets fot tittade solen fram mellan de allt glesare molnen. Vi köpte
oss en karta och började gå. Jag kan erkänna att redan under den
första halvtimmen kändes det jobbigt. Jag pustade och frustade, delvis
på grund av allt pollen som for runt i luften men framför allt för att
det lutade uppåt och vägen var allt annat än jämn. Det var stora
stenar, små stenar, grus och gräs i en lagom osystematisk blandning,
vilket gjorde det svårt att hitta någon rytm. Solen sken allt oftare
på oss där vi gick i våra ullunderställ, svetten började rinna. Men
trots det så gick den första timmen fort, snart var det dags för en
matpaus. När vi vilat en liten stund kändes det genast lättare.
Utsikten hade vid detta laget hunnit bli riktigt vacker, för att se
den behövde vi dock stå still, det var nämligen lätt att snubbla om
man inte koncentrerade sig på var man skulle sätta fötterna. Ibland
mötte vi människor som var på väg ner, de hälsade glatt och nästan
skuttade fram. Jag förstod inte hur det var möjligt.

Efter en och en halv timme blev stigen jämnare, en liten sjö glittrade
på vår vänstra sida och långt nedanför oss kunde vi se inloppet till
kanalen och den stora motorbåten som slussat ner kvällen innan.
Plötsligt var vi framme vid den delen av stigen som kallas pony track,
en sicksackande väg som byggdes på 1800-talet för att ponnys skulle
kunna bära upp förnödenheter till observatoriet som var bemannad
dygnet runt mellan 1883 och 1904. Då kändes jag mig lite lugnare, hade
jag tagit mig så långt så skulle jag väl orka den sista biten också.
Nio svängar senare trodde jag att vi var uppe och att den sista biten
skulle vara en promenadstig till toppmarkeringen. Så var det inte
riktigt. Där uppe fanns inget annat än sten i olika storlekar och lite
snö. Solen kom inte längre igenom molnen vilket gjorde det kyligt och
lite fuktigt. Svetten blev snabbt kall. Tillslut hade vi staplat oss
den sista biten upp och kunde njuta av den magnifika utsikten. På
toppen råder subarktiskt klimat, det innebär att det kan snöa vilken
dag som helst på året. Dessutom är toppen inbäddad i moln nio dagar av
tio. För en gångs skulle hade vi alltså riktig tur med vädret. Vi
kunde se de lägre bergen omkring oss, den branta sluttningen på
nordsidan av Ben Nevis, sundet som leder till kanalen, öarna utanför
och havet. Till och med en liten bit av horisonten kunde vi se.
Mössorna plockades fram innan vi högg in på baguetten och osten.

Kylan gjorde att vi påbörjade vår färd nedåt redan efter en halvtimme.
Vilken skillnad det var, som att falla av från en hård kryss och bara
glida med vinden. Med ett leende på läpparna hälsade jag hurtigt på
dem vi mötte. Där det låg stenar i lagom storlek kunde vi hoppa fram,
det blev som en lek där det gällde att ta sig fram lätt och smidigt.
Molnen hade blivit tätare men det var fortfarande ljummet i luften.
Några chokladpauser senare närmade vi oss dalen. Benen darrade när jag
tvekade eller kom av mig. Vi tog det lite lugnare för att inte skada
oss. Sju timmar efter vår avfärd var vi tillbaks på
informationscentret. Då var vi nöjda med oss själva. 1344 meter, så
högt är Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg.

Två dagar senare, jag kan snart gå normalt igen, fast inte i trappor
eller sluttningar. /Maria

Caledonian Canal

2011-07-02T04:57:00.001-07:00

Om man vill vara lite mindre väderberoende när man seglar mot
Skottlands västkust kan man ta Caledonian Canal. Det är en kanal som
går från Inverness i öst till Fort William i väst och går genom ett
par tre stora sjöar där Loch Ness förmodligen är den mest kända. Om
man har bråttom eller en stor motor kan man gå hela vägen på två och
en halv dag men då hinner man inte titta på alla borgar och fina
städer på vägen. Därför har vi valt att ta det ganska lugnt och vår
plan är att maximera utnyttjandet av gratis kajplats till de sju
nätter som är högsta tillåtna.

Efter Nordsjön hade vi en skön dag i Inverness då vi kunde torka upp
litegrann. Kupévärmaren gick för fullt och efter ett dygn var båten i
beboeligt skick med landmått mätt, med havsmått mätt var statusen
ganska god redan från början. Under tiden båten torkade skuttade vi
runt i Inverness och köpte saker vi saknat och färsk mat. Vi fick gott
sällskap av en hel drös med norrmän som var på väg hem från Karibien.
Några hade följt Marias blogg under förra året och kom fram och
hälsade på kändisen. De var skönt avslappnade, hela familjer med
brunbrända och lugna norrmän som höll på att mentalt förbereda sig för
det riktiga livet där hemma. De var redan inställda på att första året
skulle bli hemskt konstigt.

Norrmännen åkte efter ett par dagar och så också vi, de ut på Nordsjön
och vi upp mot Loch Ness. Slussandet gick galant och motvinden kom som
på beställning. Vi har det väldigt lätt navigationsmässigt; vi åker
alltid åt det håller som pilen i masten pekar. Loch Ness var som
vilken sjö som helst, förutom att den kanske är lite djupare och har
lite brantare kanter än en standardsjö. Lonely Planet tipsade oss om
ruinerna av Urqhuart Castle så vi lade till vid en liten hamn och
började promenera dit. På sjökortet såg det ut att vara en kort
promenad men det var det inte och när vi efter en och en halv timme
kommit dit, klockan 17.16, upptäckte vi att sista tiden att bli
insläppt var 17.15. Vi stod utanför den låste glasdörren och vinkade
till personalen där inne, men icke. Det finns alltså nitiska personer
även i Skottland, för den som undrade, och vi hade inget annat val än
att promenera samma enochenhalvtimmesväg hem igen. Men det var en fin
promenad och vi fick en god middag i en solig sittbrunn när vi kom
tillbaka till båten.

Den fortsatta kanalfärden gick galant, förutom en trasig svängbro som
uppehöll oss ett par timmar, och nu har vi snart kommit igenom alla de
29 slussarna. Vi ligger i Banavie som är den näst sista lilla byn
innan havet. De har en tågstation här från vilken man kan åka till
Fort William på åtta minuter och till Glasgow på fyra timmar. Igår och
idag testade vi det förstnämnda och tidigt i morgon skall vi testa det
andra då vi lämnar Cantare ensam en natt för att se hur Glasgows
nattliv ter sig en lördagskväll i Juli! /Erik

Bilder

2011-06-30T13:13:00.000-07:00

Nu har vi lagt upp nya bilder! Kolla här: Nordsjön och Caledonian Canal

Vi har även gjort det lättare att kommentera inlägg, så försök igen.

Nordsjön

2011-06-29T11:01:00.001-07:00

När vi lämnade Mandal efter de goda marmeladmackorna låg havet spegelblankt. Inte förrän på eftermiddagen fick vi tillräckligt med vind för att kunna segla. Regnmolnen gled förbi på alla sidor, ibland även över oss. Men jag stoppade in värmepåsar i vantarna och drog på mig flytoverallen, så det gjorde inte så mycket. Under natten vred vinden först till nord och sedan nordväst, vi kunde inte riktigt gå rakt mot Inverness. Enligt plottern var vi snarare på väg till Edinburgh, inte ens det gjorde så mycket. Vi visste nämligen att det skulle komma sydlig vind under lördagen som skulle blåsa oss rätt igen. Fyra timmar vakt, fyra timmar ledigt, så var det tänkt. Riktigt så funkade det dock inte. Vinden bråkade, vatten läckte in och oljeplattformar stod i vår väg. När jag väl fått av mig alla lager kläder, svept täcket utan påslakan (det blev för fuktigt med bomull) runt mig och dragit ner mössan så långt det gick låg jag på helspänn i väntan på att bli uppropad. Ljuden var dessutom inte lika bekanta som förr. Trots det lyckades jag få några timmars sömn här och där, värre var det för Erik som nästan inte sov alls. Förutom dessa små otrevligheter och den bitande kylan på nattvakterna så var det fantastiskt att segla lite längre igen. Att sitta på akterkanten och filosofera medan Monitor styr är oöverträffbart. Det lugn som då infinner sig finns ingen annanstans och alla världens hamnar känns nära.

Vi hann aldrig riktigt med att fiska, på midsommar fick det bli matjessill och nypotatis. Andra året i rad som jag firar midsommar på Nordsjön. Efter tre dygn till havs började vi äntligen få våra sjöben men då närmade vi oss land. Vinden vände precis som planerat till syd tidigt i lördags morse och vi började gå in mot Inverness. Under min morgonvakt såg jag ett utblås från en val och förvånades när det visade sig att det inte var en hägring utan faktiskt en riktig levande val. Hela ryggen fick jag se innan den dök. Erik däremot saknar mina tränade atlantögon och såg varken val eller delfin. När vi rundat udden till inloppet mojnade vinden. Storseglet beslogs och gästflaggan hissades. Ankomsten var nära när jag gick till kojs för några sista timmars sömn. Men, efter en timme eller två ropade Erik upp mig. Cantare stampade och krängde, det hade blåst upp igen när jag sov, naturligtvis från sydväst dit vi var på väg. Med vår lilla motor går det inte att gå mot sjö och vind på 12 m/s, så det var dags att kryssa eller möjligtvis ankra och vänta ut vinden. Vi bestämde oss för att kämpa vidare för att kanske hinna med tidvattenfönstret på söndagsmorgonen. Det lyckades, precis när det började regna igen slussade vi upp på kanalen. En övertrevlig skotte, dyblöt av regnet, tog emot oss. Trots att han växt upp i byn hade han själv problem med att uttala namnet på slussen, Clachnaharry. Efter en andra sluss var vi framme vid Seaport Marina där vi förtöjde exakt fyra dygn efter vår avfärd från Mandal. Champagnen var god. /Maria

Champagnen är slut

2011-06-26T04:42:00.001-07:00

Nu har vi slussat igenom de två slussarna vid ingången till Caledonian Canal och lagt till vid en marina strax utanför Inverness. Skönt att vara framme! Ankomstchampagnen är uppdrucken, båten håller på att torka och allt är bara härligt.

Land i sikte!

2011-06-25T02:21:00.001-07:00

Nu ser vi Skottland genom regnet. Allt bra ombord, tyvärr ingen fisk fångad men en val skådades i morse. 77 sjömil kvar till Inverness som vi bestämt oss för. Glad midsommar i efterskott!

340 distans kvar

2011-06-22T06:42:00.001-07:00

Här kommer sista blogginlägget på ett par dagar för vi lämnar nu Norges kust bakom oss och seglar västerut. Just nu är det perfekt sydlig vind, vi gör nästan fem knop och Monitor styr för oss. Maria har bakat pizza och vi har läst lite i vår Lonely Planet-bok om saker att göra i Skottland. Vi vet inte riktigt vart vi hamnar, det får vinden avgöra åt oss. Allt mellan Edinburgh och Orkney kan bli aktuellt. Om allt går som det är tänkt borde vi vara framme på söndag. Nu ska vi ha några härliga dagar till havs!

Mera marmelad

2011-06-22T00:48:00.000-07:00

Tur att vädret och vi bestämde oss för sovmorgon, annars hade vi missat dagens leverans av bullar och marmelad. Med en hälsosam dos socker i kroppen är vi snart klara för avfärd.

Svält

2011-06-21T12:41:00.000-07:00

Nu är de hög tid att vi fortsätter vår segling, fisken är nämligen slut. Igår avslutade vi dagen med att grilla de sista makrillarna på en liten strand i solnedgången. Det kändes nästan som sommar där vi satt i lä med rosévin i våra plastmuggar. Tyvärr blev det ett snabbt tillnyktrande så fort solen gick ner. Tur vi har värmare i Cantare.

I morse när jag gick upp för att skriva på boken upptäckte jag en papperspåse på däck, jag hade svaga förhoppningar om att den skulle innehålla frukostbröd men tänkte efter lite och fann det mer sannolikt att det var en skräppåse som landat på oss i natt. Förvånad blev jag när den faktiskt visade sig innehålla två fina bullar, smör och marmelad! Erik har ju infört sockerstopp för oss (i ett svagt ögonblick sa jag ja till den knasiga idén) så jag var inte helt säker på hur nyheten om marmelad från himlen skulle tas emot. Det fick bli ett undantag i morse till min stora glädje. Mandal har visat sig vara en toppen stad och hamn, här får man förutom gratis internet även välkomstbullar. Sånt uppskattas.

Men som sagt, fisken är slut och havet kallar på oss. Vi har köpt en söt liten krok som tydligen ska locka till sig torsk. I morgon är det upp till bevis för den, då ger vi oss av mot Inverness, ungefär 340 sjömil. Avslutningsvis kommer här en bild som visar hur mycket norrmännen älskar sina båtar, båtpuss på er! Vi ses i Skottland om kanske tre dagar. /Maria

Makrillfest

2011-06-19T12:00:00.001-07:00

Nu har vi kommit fram till den lilla mysiga staden Mandal på Norges sydkust. Innan vi seglade hit hade vi aldrig hört talas om stället; anledningen till att vi kom just hit var att det var den västligaste hamnen på vårt sjökort. Förväntningarna på staden var således obefintliga då vi inte ens visste om det var en stad eller bara en liten fiskeby. När vi i kulingen i regnet närmade oss den mäktiga, bergiga, kusten ökade förväntningarna något. Inseglingen till staden gick galant och när vi rundat en stor udde och blivit av med dyningarna kunde vi tidigt i morse glida upp en liten bit på fjorden och lägga till i den nybyggda gästhamnen.

Seglingen från Skagen hit (120 NM, 26 timmar) bjöd på lite av varje. Den första halvan var lugn och solig och Skagerak var nästan helt stilla. Vi guppade långsamt framåt och inspirerad av alla fiskebåtar som trålade runt omkring oss slängde vi i kroken i hopp om att få lite middag. Först hände ingenting, så mycket ingenting att vi gav upp och lagade oss lite (äcklig) tortellini. Fiskarna har ju en bra förmåga att bara nappa när man är upptagen med något annat så under tiden som Erik drog igång en laddning kaffe så nappade det. En makrill! Snabb bråd död väntade den genom den nyinköpta fiskdödarkniven. Under en regnig kväll i Skagen tittade vi på fyra avsnitt “River Monsters” som handlar om en australiensare (vad annars?) som åker runt jorden och fiskar farliga fiskar. Vi har tagit till oss en del uttryck från den serien och knappt hade dödsryckningarna från makrill nummer ett slutat innan Maria skriker “FISH ON!“ igen. Ny fisk, nytt fiskmord, ny rensning. Gånger 5. Cantare förvandlas under en halvtimme till fiskfabrik och när vi dragit upp sex stora makrillar (och släppt tillbaka två som var för små) får vi motvilligt nöja oss. Den största rackaren var säkert över en meter lång (nej, självklart inte, men det kändes så) och den stekte vi till och satte i oss direkt.

Efter fiskfesten började det bli kväll och återigen hade väderprognosen rätt. Mer vind, rakt bakifrån, vilket var väldigt uppskattat. Dessutom lite härligt regn. Under natten surfade vi fram i farter upp till 11 knop och även om det var lite tungt att handstyra (vindrodret Monitor är inte helt perfekt i sådana förhållanden) så var det en häftig natt. Strax efter gryning var vi så framme och nu är vi alltså i den lille staden Mandal.

Det är regn, vi har ätit fisksoppa, köpt mer gasol, nu lagar vi chokladbollar utan socker och skall snart dra på en film om vi inte somnar innan. I morgon blir det båtfix i solen, kanske en tur till Mandals playa för ett bad, innan vi packar ihop för att under tisdag morgon (förmodligen) segla de sista tre dygnen över till Skottland.

Fler bilder hittar man här eller i menyn till höger.

Framme i Mandal

2011-06-18T23:16:00.000-07:00

Nu kom vi precis fram till Mandal som verkar vara ett toppenställe. Mer bloggande senare idag.

Mot Norge

2011-06-17T20:01:00.001-07:00

Klockan är fem på morgonen, solen har precis gått upp samtidigt som de sista festande femtioåringarna gått och lagt sig. Vi ger oss ut från Skagen på ett nu behagligt lugnt hav och borde nå Mandal om ungefär ett dygn, underbart.

Trötta på Skagen

2011-06-17T10:15:00.000-07:00

Om man bor i Göteborg har man förmodligen många gånger sett annonsen med texten ”Skagen över dagen”. Det är Sten A Olssons kompani som tycker att man skall ta färjan över till Fredrikshavn, tåget upp till Skagen för att sedan åka ut till Grenen och akvarellmuseet. Kanske hinner man med en sådan där läskig röd pölse innan man åker samma väg hem till trygga Sverige för att sött få somna i sin egen säng. Vi har inte gjort Skagen över dagen. Vi har nu gjort Skagen över fem dagar och insett att den här lilla staden, under perfekta förhållanden, på sin höjd kan leverera underhållning för sju-åtta timmar.

Vi är trötta på Skagen och har därför varit kreativa i vårt sökande efter sätt att döva tristessen på. Själva anledningen till att vi ligger kvar är att det blåser 15-20 m/sek ute, något som gör bad och sol och alla andra sådana trevliga sommaraktiviteter uteslutna. Istället har vi sysselsatt oss med inombordsaktiviteter. Den allra enklaste är sömn; igår gick vi som exempel och lade oss kl åtta på kvällen för sexton timmars skönhetssömn så nu kan vi varken bli snyggare eller mer utvilade. Vi har också under dagarna här tagit ovan nämnda tåg till Fredrikshavn där vi efter någon timmes letande hittade stadens billigaste (och sunkigaste) pub. Vad gör lite ingrodd röklukt när ölen bara kostar 15 kr halvlitern och alla norra Jyllands original samlats i samma lilla lokal? Ytterligare aktiviteter har varit att skriva bok (Maria), spela banjo (Erik) och laga diverse saker i båten.

Men det som verkligen får oss att härda ut i tristessen som vädret tvingat på oss är att de senaste väderfilerna vi laddat ner talar mer stabilt väder över Nordsjön och Skagerrak med start tidigt i morgon bitti. Vi har först ett dygn innan nästa västliga kuling kommer, därefter fyra-fem dagar till. Det betyder ett dygn till Mandal i Norge med start i morgon bitti, därefter väntan i 36 timmar innan vi kan ge oss av mot Skottland på måndag kväll. Det ser alltså ut som att det finns en chans för oss att få fira midsommar på Orkneyöarna, härligt!

Ombytta roller

2011-06-15T08:17:00.000-07:00

I vanliga fall, när Erik och jag är i samma stad på en vardag, går han upp tidigt för att gå till jobbet medan jag ligger kvar i sängen några timmar. Jag är ju student. Men här på båten håller det på att bli tvärtom. Erik sover ut för att komma in i semestertempo, medan jag faktiskt är ganska utsövd sen innan. Så idag gick jag upp när jag vaknade, strax efter nio. Jag gick till hamnkontoret och kollade vädret, det ser fortfarande ganska dåligt ut. I morgon blir det östliga vindar men luckan är nog inte tillräckligt stor för att vi ska hinna till Kristiansand i Norge. Dessutom verkar det komma in åska natten till fredag. Efter att ha pratat lite långsegling med två väderintresserade svenskar gick jag tillbaks till Cantare. Erik låg fortfarande och sov så jag startade min dator för att jobba på omslaget till min bok. Jag har nämligen inte semester nu. Mitt sommarjobb är att skriva på boken och om den ska bli så bra som jag vill är det lika bra att sätta fart. Med en kopp te vid min sida drömde jag mig tillbaks till Västindien.

Nu är klockan snart fyra och Erik har faktiskt varit vaken en stund. Dags att gå upp i byn och ladda ner en ordentlig grib-fil. Sen ska vi ta en promenad till den gamla byn som ligger på västsidan av Grenen. Hoppas vågorna är stora och mäktiga. /Kaptenen

I Skagen

2011-06-14T07:03:00.000-07:00

Vi kom fram till Skagen igår (måndag) eftermiddag. Rapporterna talade om västlig kuling på Skagerrak och då är det inget roligt där, så vi tänkte att det var läge för ett stopp med lite dansk øl.

Seglingen hit var alldeles stålande. Det tog strax över ett dygn från Höganäs och vi hann se att gäng tumlare och fiska upp en makrill.

Nu ligger vi och väntar ut kulingen och det verkar som att vi kan fortsätta västerut på torsdag morgon.

Galjonsfigur

2011-06-12T02:48:00.000-07:00

Precis innan vi lämnade Göteborg kom vår älskling Sandra förbi med en avskedspresent. Vad är det man inte kan vara utan när man är ute och seglar? En tomatplanta såklart. Nu har vi planterat vår lilla maskot i en tillbringare fyndad på Röda Korset och placerat den som en galjonsfigur på framkanten av masten, mellan spinnakerbommarna.

Allt är fixat med båten och vinden börjar vrida söderut; nu sticker vi! Skagen nästa, vi bör vara där på måndag kväll.

Tack Sandra för tomatplantan, vi sparar lite tomat till dig när du kommer över till Skottland och hälsar på.

Väntan på vind

2011-06-11T15:15:00.001-07:00

Vi hade hoppats kunna ge oss av under lördagen men det ville inte vinden. Nordvästlig vind när man skall åt nordväst är ingen vidare. Istället sover vi en natt till här i Höganäs och skuttar upp i morgon när vinden börjar vrida söderut.

Värme

2011-06-11T15:02:00.001-07:00

Tydligen blir havet runt Skottland aldrig varmare än 13 grader. Kallt, säger vissa. Svinkallt, säger andra. Vilken sida man än står på så är det ju uppenbart att här måste göras något. Därför har vi inhandlat två ting:

1. Flytoverall, ett seglarställ där jacka och byxor sitter ihop och med inbyggd flytväst.

2. PAN-2000, en värmare som man sätter på spislågan som blåser runt värme i båten.

Efter tester så tror vi att det är fullt möjligt att överleva kölden.

Maria i flytoverall med värmare.

PAN-2000 inkopplad och klar (det är alltså den lilla grejen längst ner på röret)

Test från mobilen

2011-06-10T05:42:00.000-07:00

Eftersom vi sålt satellittelefonen tänkte jag testa om det fungerar att uppdatera bloggen med mobilen. /Maria

Blommorna

2011-06-09T13:30:00.000-07:00

Nu är blommorna samlade och redo för en semestertillvaro, vi får väl se hur de gillar det fria livet. Det mesta är packat och i morgon lämnar vi Göteborg och åker syd till Cantare i Höganäs. Sen återstår den sista installationen av AISen, mathandling och en liten justering av Monitor som vi plockat isär och satt ihop så att rodret numera går åt fel håll. Förhoppningsvis är vi redo för segling på lördag. Enligt grib-filerna kommer vi inte kunna gå direkt till Skottland utan får nog stanna någonstans på vägen eftersom det kommer in ett lågtryck som påverkar Nordsjön. Ingen nordsjösegling om inte vinden är akter om tvärs, något har man ju lärt sig av förra seglingen. Det ska va gött att segla! / Kapten Ingerup

Fyra dagar kvar

2011-06-07T11:20:00.000-07:00

Det är mängder med saker kvar att köpa och fixa. Vi har inte börjat packa. Men om fyra dagar seglar vi norrut mot kylan och whiskeyn!